Kyla och eldhaf

Jag hade tänkt gå runt och fotografera här i byn men det blir ju sällan som man tänkt. Jag åkte på en förkylning och har därför varit lite seg det senaste dagarna. Tänkte idag att nu så går jag ut men det är tjugo grader kallt och blåsigt, dessutom känner jag mig inte helt frisk. Inte det ideala läget för att strosa runt och knäppa det som kanske skulle kunnat bli de tjusigaste vinterbilder som jag någonsin gjort. Snön ligger ovanligt snyggt här just nu. Men kylan, blåsten och förkylningen sätter stopp för mina planer.

Istället gjorde jag upp en brasa och satte på en omgång kaffe i bryggare för att senda sätta mig att dricka kaffet och läsa i ett intressant litet häfte som jag hittade i faderns bokhylla. Häftet gavs ut i samband med 100-årsdagen av den stora stadsbranden i Luleå och häftet heter således Luleå i lågor. Branden skedde den 11/6 1887 och det är nu alltså 123 år sedan. Häftet är späckat med spännande bilder av Luleås gator och byggnader så som de tedde sig i slutet av 1800-talet. Väldigt fascinerande gamla bilder.

I Norrbottens-Kuriren från den 11 juni 1887 kan man läsa följande:

En fasans natt har gått till ända. Den allt förhärjande elden har på några timmar bortsopat den centralaste delen af vår stad. Endast nakna skorstenar och rykande askhögar finnas qvar och beteckna vägen, der den skoningslöse sköflaren gått fram.

[...]

Hög och majestätisk reste sig kyrkan i detta eldhaf. Oantastad af elden sträckte hon ännu sin spira mot höjden, men – “nu brinner äfven kyrkan”, var det förtviflans utrop som gick man och man emellan.

Hemskt skön var den syn, som nu tedde sig för åskådarnes blickar. Hela den centralaste delen af staden var ett enda eldhaf, i hvilket kyrkan och dess torn stack upp som en vårdkase.

[...]

Eldens uppkomst är oss ännu obekant. Dess verkningar äro fasaväckande. Nära hälften af vår stad, och dertill den centralaste delen, ligger i aska. Flera hundra menniskor äro husvilla och många dertill alldeles utblottade.

Detta är inte den muntraste delen i vår stads historia men likväl intressant. Det byggnader som inte brann upp blev tyvärr rivna under 1950 och 60-talet, då man hade för vana att riva gamla vackra byggnader för trista gråa betongklumpar. Nåväl, några finns ännu kvar.

Förresten, var inte stavningen förr lite tjusigare än idag? Nog låter väl “af”, “ävfen” och “förtviflan” snyggare än det gör på vårt moderna sätt att stavfa.

Nå, nu ska jag sätta i mig kaffet och läsa vidare. Vi ses!