Det var så förbaskat kallt idag, blåsten rev verkligen i ansiktet när jag gick den korta biten mellan ICA och mitt varma hem. Den här dagen har rusat iväg och jag har inte riktigt hunnit med känns det som, trots att jag klev upp tidigt just för att jag skulle hinna med. Det blir väl bättre imorgon. Jag tröstar mig med det.

Jag försöker återvända till någon slags vardag, men det är ju klämdagar och sådant ännu ett tag och fortfarande lite julhelgslugn. Man får passa på att njuta av det lugnet kanske.

Jag hade tänkt gå runt och fotografera här i byn men det blir ju sällan som man tänkt. Jag åkte på en förkylning och har därför varit lite seg det senaste dagarna. Tänkte idag att nu så går jag ut men det är tjugo grader kallt och blåsigt, dessutom känner jag mig inte helt frisk. Inte det ideala läget för att strosa runt och knäppa det som kanske skulle kunnat bli de tjusigaste vinterbilder som jag någonsin gjort. Snön ligger ovanligt snyggt här just nu. Men kylan, blåsten och förkylningen sätter stopp för mina planer.

Istället gjorde jag upp en brasa och satte på en omgång kaffe i bryggare för att senda sätta mig att dricka kaffet och läsa i ett intressant litet häfte som jag hittade i faderns bokhylla. Häftet gavs ut i samband med 100-årsdagen av den stora stadsbranden i Luleå och häftet heter således Luleå i lågor. Branden skedde den 11/6 1887 och det är nu alltså 123 år sedan. Häftet är späckat med spännande bilder av Luleås gator och byggnader så som de tedde sig i slutet av 1800-talet. Väldigt fascinerande gamla bilder.

I Norrbottens-Kuriren från den 11 juni 1887 kan man läsa följande:

En fasans natt har gått till ända. Den allt förhärjande elden har på några timmar bortsopat den centralaste delen af vår stad. Endast nakna skorstenar och rykande askhögar finnas qvar och beteckna vägen, der den skoningslöse sköflaren gått fram.

[...]

Hög och majestätisk reste sig kyrkan i detta eldhaf. Oantastad af elden sträckte hon ännu sin spira mot höjden, men – ”nu brinner äfven kyrkan”, var det förtviflans utrop som gick man och man emellan.

Hemskt skön var den syn, som nu tedde sig för åskådarnes blickar. Hela den centralaste delen af staden var ett enda eldhaf, i hvilket kyrkan och dess torn stack upp som en vårdkase.

[...]

Eldens uppkomst är oss ännu obekant. Dess verkningar äro fasaväckande. Nära hälften af vår stad, och dertill den centralaste delen, ligger i aska. Flera hundra menniskor äro husvilla och många dertill alldeles utblottade.

Detta är inte den muntraste delen i vår stads historia men likväl intressant. Det byggnader som inte brann upp blev tyvärr rivna under 1950 och 60-talet, då man hade för vana att riva gamla vackra byggnader för trista gråa betongklumpar. Nåväl, några finns ännu kvar.

Förresten, var inte stavningen förr lite tjusigare än idag? Nog låter väl ”af”, ”ävfen” och ”förtviflan” snyggare än det gör på vårt moderna sätt att stavfa.

Nå, nu ska jag sätta i mig kaffet och läsa vidare. Vi ses!

Imorgon kommer det att bli ungefär samma form av aktiviteter. Hade tänkt fotografera lite här i byn men det får bli någon annan dag och då lägger jag upp bilderna här sedan. Det blir väl bra?

Nostalgi kan förvisso vara trevligt att ägna sig åt men förmodligen inte lika intressant att läsa om. Så jag väljer att se framåt. Det nya decenniet kommer förhoppningsvis att bli ännu bättre och mer händelserikt. 00-talet handlade för mig i stor utsträckning om utbildning och utveckling. Jag har under detta decennium skaffat mig en viss bildning och förhoppningsvis blivit lite klokare på kuppen. Jag hoppas att 10-talet blir ett decennium där jag kommer att ha nytta av denna bildning.

Vad som kommer att ske i mitt liv det närmaste åren har jag förstås ingen aning om. Livet tenderar ju att ständigt föra en till platser som man inte visste man skulle komma till. Jag kan inte göra annat än att arbeta, utvecklas och hoppas på det bästa.

Får en lätt migrän så jag lägger mig efter lunchen på soffan och vilar. Det dröjer inte länge så kommer ledan så jag ger mig på att försöka fotografera den här dagen, men sådana sysslor utföres helst utan bultande huvud. Det är för övrigt en sällsamt grå dag; inte det bästa ljuset sådana dagar.

Jag sätter mig istället vid skrivbordet och tar tag i dagens administrativa sysslor men även dessa, till synes enkla, aktiviteter är svåra att genomföra. Men jag kämpar på och får på så vis större delen av dagen att gå. Senare lägger jag mig åter på soffan och somnar.

Jag hoppas att jag slipper få migrän framöver, för det kan verkligen förstöra en dag. Huvudet känns nu något lättare, så det finns hopp för morgondagen.

Detta är med andra ord inte en helg som kommer att gå till historien, inte en helg som det kommer att talas om i många år framöver. Faktum är att jag redan glömt den.

Jag tar och återvänder till soffan och en bok, just nu läser jag Nina Solomins bok ok, amen och en bok med Bangs reportage. Båda två skriver väldigt bra. Och har man möjlighet att välja så väljer i alla fall jag alltid att läsa någon som skriver bra.

Ett fotografi är till synes bara en yttre avbildning av verkligheten och kan naturligtvis i sig själv inte vara någonting annat än en platt och fyrkantig representation av verkligheten. Ett fotografi i sig självt har stora problem att berätta någonting, allt vi ser i bilderna går att tolka på olika sätt. Ett fotografi är alltid beroende av dess kontext, därför är jag övertygad om att fotografier bäst fungerar tillsammans med en text. Vi behöver någon information om hur vi ska förstå bilderna, åtminstone när det handlar om dokumentära bilder. Visst, det kan finnas en poäng att ibland låta betraktarna sväva i ovisshet. Däremot så tycker jag ofta att många bildreportage och fotoböcker saknar en text. Fotografer tenderar, lite för ofta, att gå efter mottot att bilderna ska stå för sig själva. Jag tror det förhållningssättet är ett misstag och skapar bara mer förvirring än klarhet.

Jag eftersträvar klarhet i mina bilder och försöker hitta en balans mellan tydlighet och fotografiets inneboende surrealism. Däri ligger svårigheten, att skapa en klar och ren skildring av verkligheten. Det är mycket lätt att skapa svävande, motsägelsefulla fotografier men väldigt svårt att vara sann mot det man fotograferar.

Jag tror det var vad jag försökte säga, men det är svårt att tala om fotografi. Man hamnar så lätt i smått virriga resonemang och det känns alltid lite för luddigt. Det finns all anledning att återvända till ämnet och kanske kommer jag någon dag i framtiden fram till ett något lite tydligare förhållningssätt till mediet – helt säker kan man förstås inte vara.

Detta kan mycket väl vara den tråkigaste dagen detta år, eller den hamnar i alla fall på topp tio. Inte mycket har hänt, jag har pysslat med lite kontorssysslor (tråkigt), sedan inhandlat lite kontorsmateriel (tråkigt). Har suttit nu en liten stund och funderat över vad jag ska skriva om här framöver. Fotografi kanske, även om fotografi blir lite trist att skriva om. Fotografi är någonting man ska göra – inte skriva om. Ska man läsa någonting om fotografi så ska man läsa Susan Sontags bok Om fotografi. Nåväl, jag får väl se hur jag gör. Jag kanske ändrar mig och kommer fram till att fotografi ska man visst skriva om.

Jag kanske ska skriva om böcker istället, om litteratur. Fast det blir också lite trist. Det finns så många som recenserar böcker hela tiden och recensioner är kanske något av det tråkigaste man kan läsa. I bästa fall får man veta lite mer om boken och författaren, men i övrigt vet jag inte vad man ska med recensioner till. Konstigt jobb det där att vara recensent, sitta hela dagarna och skriva den här boken var bra och den här filmen var dålig och den här konserten var skojig. Och här sitter jag och recenserar recensenter, det var inte vad som var tanken med detta inlägg.

Nå, det finns mycket man inte riktigt förstår sig på.  Kanske ska skriva om sådant istället för att skriva om att skriva. 1 december är det i vilket fall och det innebär att den endast är trettio dagar kvar av detta decennium. Snart dags att sammanfatta 00-talet. Men inte just nu, det får bli en annan dag.

Några bilder från helgen. Jag var uppe i Luleå för att fira min moster som hade 50-års fest. Det var en skön helg trots att det var mycket kallare där än vad det är just nu i Umeå.